Ola Magnell
Текст песни Staffans Lykta

Staffan var en man om inte kunde ga pa tok
Fast han aldrig agt en klocka eller last en bok
Utan attityder, utan krets och kotteri
Njot han av sin kafferast dar Guds natur var fri
Nar han tomt sin termos, lag livet pa ett brade
I en karv idyll av sly och slan
Men han skrev inga brev darifran

Vid den gamla brunnen glanste morgondagg
Och du tande fimpen som du gomt
Dar du gick till faltet kladd i grova plagg
Ung och trott, till halften kott
Till halften kvar i nanting som du dromt

Staffan hogg sin ved i dunkelt ljus av fotogen
I den kalla vedbon mellan stallet och allen
I decembers morker, en fortrollad stilla natt
Kom han med sin lykta, eskorterad av en katt
I den forsta snon syntes spar av hast och slade
Pa den lilla trabron over an
Men du skrev inga brev darifran

Over angen steg ett band av dimma dar
Och du sag din dag bli till pa nytt
Fods den omigen i denna timma har
Nar du gar tillbaks i spar
Som binder dig vid tiden som har flytt

Staffan var en man som inte kunde ga pa tok
Under oket men med lyktan over livets bok
Solen var hans klocka, han sag inga skal till jakt
Och for Staffan hade tillsynsmannen viss respekt
Sa en jul sjong vinden den slackta lyktans kvade
Sen han fallit mjukt pa stallets stran
Och han skrev inga brev darifran